Mina Dikter..

Fornborg

Stadigt står du kvar
som ett minne av det förgångna.

Minns du blodsoffren
kring din vall?

Minns du nedgrävd skatt
som nu inte finns mer?

Stenarna dina har fallit
och pryds nu av tusenårig mossa.

Var du med i strid
bland vikingar och fä?

Eller var du endast en blodstänkt
helig vall åt hungriga själar?

Var tog alla själar vägen
som älskade dej och tog hand om din vall?

Natt efter natt
står du och vakar.

Eller har du slumrat in
när älvorna dansar?

Blodstänkt offerplats
Fornborgavall.



¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤



Själaälskande

Dina händer letar sig
på min nakna kropp
retas med gåshud
värmer min kalla hud
med kärlek
Varma är dina stora händer
Ljuva och linjefyllda
de håller hårt om
min mage

Du retas med din blick
låter den fånga min
och ler busigt
då din skrattgrop
leker med dina kinder
Du är vacker.
Din mun är socker
som möter mina
i aftonen.

Du, Du är min
Din själ är gammal
och har alltid varit
Min.
Jag, Jag är din
Min själ är gammal
och har alltid varit
Din.

Detta vet vi,
själafränder
sedan vi ånyo möttes.
Ödet sammanlänkar oss,
förevigt.
Vi tillhör varandra.
Och jag älskar dej.
Kärlek blev plötsligt
viktigt och centralt.
Du öppnade mina ögon.

Förevigt Själaälskande.



¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤



Så inatt brast en tråd
i mitt hjärta
som blöder blod
Jag våndas och kan inte sova
Med avhuggna händer
jag ber om nåd
Nu blöder hela jag
mitt inre i tumult
och det är rött
överallt
Så inatt brast mitt hjärta
blödande blod
över hela mig.
Ge mej nåd.



¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤



Gräv Gräv du sorgefågel



Gräv du i mitt inre
bulta och slå
ut allt det röda
som är livet självt
i hjärtat.
Knivar som vässas
naken hud
blod i baljor
och ensamhet
i tystnaden.
Skrik du
inom mej
slår du i bojor.
Men sparka ut det röda
det som är
livet självt
i hjärtat.
Du är fången
i din egen misär.
Du är din egen
sorgesmed.
Du lever i sorg
och vill så ha det
lilla ”tyck synd om mej”
barnet.
Men sparka på mitt hjärta
mitt leveblod
och lär att min själ
är odödlig.
Jag kommer aldrig älska
ditt leveblod
som dunkar
i mitt sköte.



¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤



Maran o döden



Ut, ut ur hennes rum Maran for
med dånande kraft
om natten med ett brak
hon for.

Tystnaden, tystnaden
efter henne
är ihålig och fylld
av förväntan.

Nu finns det ingen som stör
ingen med oro i själen
som brakar hyllor ned
på hennes golv där hon bor.

Luften känns fri
att ånyo andas
och kanske, kanske
hon kan få sova en stund inatt.

Ty om nätterna Maran bringar
mardrömmar och obehag
och hennes fränder
de äro gastar.

Ut, ut hon for ur hennes rum
med dånande kraft
om natten hon for
med ett brak.

Hon ligger full av förväntan
i sin sköna säng
och andas på nytt
älvvingad glans.

De flyger, fnittrar
ovan henne.
De leker och dansar
ovan henne.

Ingen ro vill komma
till blek sömnlös gäst.
Hon våndas och slingrar sig
i sin sköna säng.

Maran återvänder
med ilsken gäst.
Nu, Nu finns ingen ro
för sömnlös blek flicka.

Hon är döden när
och han är svart
och vakar och sänder
dödens andetag..



¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤



Sol



När solen reste sig över skymningen
föll sakta en kall tår på min kind.
Ögonen blanka av solens morgonstrålar
av ett intet som jag ej trodde fanns.
Var är du mörker jag så länge tryggt omfamnat mej i
Var är du mörker som stilla vaggade mej till sömns
i en varm trygg och behagfull famn
Där sorgen endast göms i en liten liten vrå
för att stilla vaggandes tyst i all sin behag.

När solen reste sina strålar över jordens liv
jag blundade för att inte bländas
Jag stod stilla likt vindens brus,
som sakta smekte mej och lekte med mitt hår.
Var är du mörker jag så van är vid?
Var har du flytt undan det som behagfullt vaggades?
Jag står silla blundandes och andas tungt
för att inte skrämma min själs skepnad
som i mörker vandrat ett tag.

När solen sänkte sina strålar över daggvåt gräs
jag öppnade ögonen och såg dess härlighet
Jag omfamnade välkomnande vårens gäst
som sakta blommade ut i all sin undersköna prakt.
Var är du mörker jag så väl kände
For du över ängarna in i skymningens värld?
Jag ler då ett leende och låter min barfota fot
känna på det daggvåta gräs som nyss solen lämnat
och känner dess evighet.



¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤



Älvors Dans



Jag dansade en gång i älvornas dimsvepta slöja.
Jag följde deras nätta fötter in i skogens djup.
Nu har de fångat mitt hjärta, röd och blodig i sin hand.
Jag, lika liten och nätt som dem.

Jag dansar ännu i älvornas dimsvepta slöja.
Jag bedrar nyfikna och villar de in i skogens djup.
Nu har jag fångat deras hjärta, röd och blodig i min hand.
De, lika små och nätt som jag.

Runt runt går älvornas dimsvepta dans.
Förföriskt lätt smeker fötterna nätta gräset.
Vitt är deras klänningstyg, som fladdrar med vinden.
Runt runt dansar jag.

Över örat stål man bör ha
om man ej vill älvors sång höra
de som ej lystrar till detta
kommer höra tjut vareviga dag.



¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤



Annorstädes


Aftonen klär himlavalvet
där sjärnorna visar vägen
i mörkret jag allena frodas
men tankarna och min själ
är annorstädes

Jag kan sitta på en sten
allena i skogens djupa
där jag finner ro över ensamheten
men numera är min själ bortflygen
och mina tankar annorstädes

En fjäril kan kittla på min kind
och väcka mina tankar till liv
men endast en liten sekund
ty själen och tankarna mina
är annorstädes.

Det är som att vara två jag
fast ändå inte, men samtidigt är
allena men inte allena.
Min själ och mina tankar
följde XXXXXX hem...



¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤


Avgrund


Ett avgrund av blodiga händer
sträcker sig mot mig där jag står
jag hukar mig för att se bättre
i mörkret där själarna skriker
av kvalfylld ångest och evig misär.

Såriga fingrar sträcker sig mot mig
där jag står med kinden mot marken
lyssnar på deras ångest skri i natten
de våndas i tårarnas borg
där ingen slipper ut.

Trasiga naglar greppa tag om min hals
där jag förgäves stretar emot i mörkret
de skär i min hud, skriker efter mig
men jag vill leva och stanna kvar
trots deras eviga längtan.

......

Armar blodiga i natten
de nu har mig i sitt grepp
jag skriker och våndas
av evig smärta och misär.
För mig finns ingen tröst



¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤


Dimma

Jag såg, jag såg
.....älvornas dans om natten
i dimsvept slöja
.....täcktes marken av små nätta fötter.
Dansa, dansa nätta varelse
......tills blodet forsar
ur dina fötter små
......dimma dimma svep om dem ikväll.

Jag såg, jag förundrades
......av den vackerhet de bjöd mig
i stillan ro i aftonsken
......i lunden som var grön
och doftade viol.
......Dansa, jag ber er
dansa för all lycka ni känt
.....en gång, log ni
kanske var ni en del av oss.

Jag förundrades
.....mitt hjärta sorgfyllt är
jag ser er, dansa i aftonvirvlarna
.....i dimsvept solnedgång
i ängen som doftar viol.
.....Jag bjöd er till dans
och nu faller tårarna mina
.....för all ensamhet
ni dansar, i aftonen.

Jag dansar, dansar
..... med fötter små
i dimsvept slöja
..... i en violdoftande lund
(om natten.)
Jag blir aldrig fri
....från dansande dimma
dansa, dansa tills blodet forsar
.....ur fötter små.


****************

Getingen och grisen

-Ditt stora, tjocka svin
du är inget fin
Ditt tryne så väldigt stort är
ty man hör nöff nöff här och där
-Vad säger du ditt lilla kryp
akta dig så jag inte ger dig ett nyp
med de stora orden
kommer du inte långt på jorden
-Du ditt fula svin
jag dig nu visa vem som är fin
Geting stor fart mot grisens bak tog
samtidigt som han log
Med ett stort språng
skrek grisen ”AJ!” en gång
Men blev sedan ack så sur
och mot getingen han stod på lur
han getingen med sin grisfot slog
och getingen han dog

Av; Minna och Eva 1997
(Liten på jorden men stor i orden)


¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Haren

Jag vill från denna världen rymma
ty det är alltför mycket där som skymma
Jag önskar mig blommor, frid och äng
och också en väldigt ny, skön säng
Med allt jag äger
slår jag nu läger
Fram jag nu min matsäck tar
och bort min rädsla far
Bakom stora trädet gömmer sig vargen
han hoppar fram och blir en arg en
Haren sitter stel av skräck
han känner sig alldeless näck
Nu han sin matsäck lämnar
han tillbaka hem ämnar
Med en väldig fart
vargen nu snart
jagar haren som fylld av fasa är
och sitt hem han nu håller så kär

Av; Minna och Eva 1997
(Hem ljuva hem, borta bra
men hemma bäst)